Suzz

När jag körde till jobbet idag så såg jag en dam som var ute med sin mycket skraltiga gamla pointer. Mycket svårt att hålla balansen och kan inte hålla huvudet uppe... Vad problemet är vet jag inte och jag ska inte döma just denna hundägare utan att veta bakgrunden. Men eftersom jag sett samma dam med samma hund, i samma skick även tidigare under sommaren så misstänker jag ju starkt att vi här har ett fall av underlåtenhet att fatta det stora beslutet om att låta sin vän vandra vidare när den inte längre kan leva ett värdigt liv.

Detta fick mig, som så många gånger förr, att tänka på hur viktigt det är att vi människor ser till att se så nyktert på våra husdjurs tillvaro att vi på deras ålders höst (eller då de pga sjukdom eller skada även tidigare i livet inte längre kan fungera normalt) i rätt tid kan ta beslutet om att låta dem vandra vidare till de evigt gröna ängarna och att vi inte låter dem lida och vara kvar här bara för vårt eget egos skull.. för att VI mår bättre av att de lever. Har vi gett vårt älskade husdjur ett så bra liv vi bara kunnat och gett det all vår kärlek så ska vi istället vara stolta över att få hjälpa dem med beslutet att slippa onödigt lidande. Det är vi skyldiga dem!

Ett djur får inte välja sin ägare och när vi gjort valet att skaffa oss ett husdjur så har vi även tagit på oss ansvaret för djurets liv och välmående.

Visst kan det vara svårt att fatta det slutgiltiga beslutet... jag har varit där förut och med två hundar & en katt i livet så kommer jag komma dit igen. Men jag vet med mig att jag är tillräcklig djurvän för att veta när det är dags... Är du?